Valborgsfirande

Klockan närmar sig i skrivande stund sju och valborgsmässoafton lider mot sitt slut. Dagen har inte innehållit vare sig forsränning, mösspåtagning eller champagnegalopp. Någon brasa lär det väl inte heller bli. Förutsättningarna för ett valborgsfirande är dock rätt begränsade på ön. Öns största vattendrag (troligtvis mätt i vattenföring), van den Boogaard, forsar rätt bra och har flera vattenfall, några riktigt höga. Den skulle med andra ord kunna vara rätt bra för forsränning. Om det inte vore för det faktum att det går att vada över dem på de flesta ställen. Även om det ofta är enklare att bara kliva över den. Igår ägnade jag mig dock åt något som skulle kunna klassas som forsränning, även om det var uppströms och utan farkost. Jag och Werner var ute och tog vattenprover i ett annat vattendrag, Fairy Prion. Det är ett rätt brett vattendrag. Upp till 4-5 meter. Problemet är bara att den inte rinner året runt, bland annat inte på hösten (tänk på att jag är på södra halvklotet). I förrgår var det dessutom snöstorm så landskapet var täckt av snö. Bitvis midjedjup men i snitt omkring 1-2 dm. Vi var alltså ute och tog vattenprover i ett uttorkat, översnöat vattendrag. (Jag erkänner, det kändes bitvis riktigt meningslöst. Men vi fick med oss ett par burkar vatten hem.) Vad har då detta med forsränning att göra? Jo, enklaste sättet att följa floden var att gå i flodfåran då den, till skillnad från övriga landskapet, var fri från vegetation. Det innebar att när det blev brant så fick man klättra uppför vattenfallen. Det var inte det enklaste sättet att ta sig upp, men definitivt det roligaste. Nästan som forsränning.

 

I morse syntes ett fartyg vid horisonten och vid lunch låg S.A. Agulhas för ankar en bit utanför basen. Faktiskt en deprimerande syn då den påminner om att det snart är dags att lämna denna underbara ö. Agulhas har varit ute med en samling oceanografer medan vi varit på ön. Enligt uppgift hade de häromdagen stött på åtta meter höga vågor. Hoppas havet lugnar ner sig lite innan det är dags att åka. Idag har våghöjden tydligen varit omkring 2-3 meter och det har blåst rejält, vilket tvingade Agulhas att ge sig ut till havs igen. Jag har varit ute och försökt fota vågorna men det var inte helt lätt då nästan all koncentration gick åt till att inte blåsa iväg.

En natt i Katedraal

Lördag 28 april, Marion Island

 

Ack när jag tänker på att jag snart ska lämna

denna så kära ort, mitt hjärta vill rämna.

 

Hoppas allt är bra i Sverige (samt i Kanada och Skottland och andra delar av världen där det råkar finnas läsare)! En vecka har gått sen senaste inlägget och det börjar bli dags att skriva något nytt. De inledande raderna kommer från en av Gunnar Wennerbergs gluntar och skrevs för rätt länge sedan. Men de passar rätt bra in på hur jag känner mig för närvarande. Om mindre än en vecka är det dags att gå ombord på S.A. Agulhas för att fem dagar senare gå i land i Kapstaden och ytterligare fyra dagar senare vara tillbaka i Uppsala. Men det är några dagar kvar jag kan använda till att njuta av ön. Idag har vi alla en ofrivillig labbdag då vädret inte tillåter något fältarbete. Det är snöstorm utomhus och alla fasader som vetter mot söder är täckta med ett par centimeter blötsnö. Jag sitter i labbet och skriver och fick just höra hur basen kryllar av folk som inte har något att göra då vädret hindrar dem från att göra något vettigt.

 

Så vad har jag sysselsatt mig med senaste tiden? Jag har tillbringat en natt i stugan i Katedraal. Stuga kanske var att ta i, det var mer en byggbarack där man hade klämt in fyra sängar och ett kök. Utanför stod två vattentankar, i övrigt fanns det bara natur, med undantag för grunden till den nya stugan som enligt planerna ska uppföras senare i år. Natur kanske kan vara att ta i, det var bara sten av olika slag. Grå lava, svart lava och scoria (löst material av vulkaniskt ursprung). Det växte lite mossor här och där men i övrigt såg det ut som ett månlandskap. När vi vaknade upp dagen efter var vädret inte på vår sida. Det regnade och blåste något enormt. Jag har inga siffror på vindstyrka, men vinden gjorde det svårt att gå i nedförsbacke. Så det var inte så mycket annat att göra än att sitta inne i stugan tills vädret blivit bättre. Vi var knappast de första som råkat ut för detta ty stugans väggar var täckta med allehanda visdomsord och citat.

 

I övrigt har jag de senaste dagarna varit på olika delar av ön i närhet av basen och mät terrasser, troligtvis har jag all data jag behöver. Nu återstår "bara" att få ut något vettigt ur dem och skriva ihop en rapport. Igår hade jag en städdag och fick roa mig med att leka sopgubbe. Det vi gjorde på morgonen var att vi tog de flesta soporna i soprummet och placerade dem i olika containrar för transport till Sydafrika. På kvällen efter mörkrets inbrott tog vi hand om den sista soptunnan, den med matrester, och hällde ut den i havet. Visst, allt i tunnan var organiskt, men det kändes ändå lite konstigt att bara hälla ut skräpet i havet.

 

Eftersom jag inte kan förse min blogg med några bilder (än) så tänker jag försöka beskriva hur ön ser ut med ord. Den första liknelse jag kommer på är Island, det är inte så olik natur. Träd saknas helt, ingen vegetation sticker upp mer än knähöjd. På låg höjd består naturen till alldeles för stor del av myrar som kan vara riktigt jobbiga att gå i. Och ännu jobbigare att sjunka ner i, vilket har hänt mig ett par gånger (lyckligtvis aldrig längre än till knäna). Utöver myrar finns det lavaflöden i landskapet (både aa och pahoehoe), några riktigt stora (flera kilometer långa), andra lite mindre. På Marion skiljer man på "black lava" och "grey lava". Den gråa är oftast väldigt slät och trevlig att gå på. Den svarta är allt annat än slät och kan vara riktigt jobbig att gå i med många backar, som dessutom är branta. Ovanpå allt detta finns vulkaniska koner lite här och var med mer eller mindre fantasifulla namn. Eller vad sägs om "No name peak" eller "Alpha Kop", "Beta Kop", "Gamma Kop" och "Delta Kop". Här och där ser man rester av vulkaniska koner där själva konen eroderat bort och bara magmakammaren står kvar som en ensam klippa i naturen. Överlag har landskapet stora likheter med delar av det man ser i filmatiseringen av sagan om ringen. Åtminstone de delar som av filmerna där man inte ser träd. För de biologiskt intresserade kanske jag ska skriva några rader om vegetationen på ön. Det är ett par arter som dominerar. På högre höjder hittar man Azorella selago, en liten växt som bildar kuddar omkring 1-2 dm höga och upp till en meter i diameter. För övrigt en växt som det bedrivs mycket forskning på. Lägre ner hittar man gräs, närmare bestämt Agrostis magellanica, man hittar Blechnum penna-marina, en lågt växande ört med flikiga blad. Den värsta är dock den lilla växten Aceana magellanica, vars frön skulle göra en kardborre avundsjuk. Djurlivet får jag beskriva någon annan gång. Men sälar, albatrosser och pingviner sammanfattar det rätt bra. 

Labbdag

Lördag 21 april, Marion Island

 

Idag har jag min första labbdag. En chans att sitta i labbet hela dagen och faktiskt titta lite på de data jag samlat in de senaste dagarna. Förutom en dag då vädret hindrade oss har jag varit ute i fält varje dag sen vi kom. Så det är även skönt att rent fysiskt vila upp sig lite.

 

Har just ätit lunch och tänkte passa på att skriva lite om vad det är för ett ställe jag bor på. Basen är rätt gammal och tillbyggd i omgångar.  Huvudbyggnaden består av ett par korridorer med bostadsrum, en köksavdelning, en badrumsavdelning och en lounge med soffor och bar. Dessutom lite kontor, ett läkarrum, radiorum m.m. Korridoren jag bor i kallas Squatters och är känt för att innehålla små rum. Jag har faktiskt mätt upp mitt rum och det är 1,85 gånger 2,35 meter stort, där bor vi två personer. På den ytan har man klämt in en våningssäng, en garderob och ett skrivbord. Tur att man bara sover där för det är knappt det går att vistas två personer på den fria golvyta som finns. Jag har den nedre sängen, vilket betyder att fönstret finns vid min säng. Eftersom det är ett englasfönster betyder det även att kallraset hamnar i min säng. Mindre mysigt. Eftersom det är väldigt strikta regler när det gäller rullgardiner (måste dras ner vid första tecken på skymning för att inte förvirra för fågellivet) så har man inte heller någon större nytta av fönstret. Utanför fönstret, precis som under fönstren i alla andra bostadsrum. De korgarna utnyttjas till att kyla olika dryckar, oftast öl. Utanför själva huvudbyggnaden (byggnaderna?) ligger ett antal mindre byggnader spridda. Det är olika förråd, generatorbyggnad, dieseltankar och labb. Labben är vad jag vet tre stycken, Mammal lab, Gogga lab (för botaniker och liknande) och Bird lab. Vi geomorfologer har blivit inklämda i bird lab. Det kunde vara värre, men vi använder labbet lite annorlunda än fågelfolket. För oss är det mer kontor och verkstad medan fågelfolket ser det som kontor och labb. Medan geomorfologerna står och sågar plaströr dissekerar fågelfolket albatrosser. Men hitttills har vi aldrig haft problem att komma överens och jag naturligtvis går det historier om hur det kan lukta när fågelfolket magpumpar albatrosser. Då och då påminns man om att det är en ett fågellabb, som när en av fågelforskarna kommer in genom dörren med en död pingvin i famnen och stoppar in den i frysen.

 

Överallt längs basen går det gångar bestående av grovt metallgaller eller brädor. Skulle alla gå på marken skulle det bli väldigt sliten och skorna skulle bli väldigt blöta. Marken är väldigt sank och ett flertal byggnader står på pelare, de längsta går 11 meter ner i marken. Det gör basen lite gungig som jag tidigare nämnt. Något jag längtade efter när jag var på båten var att kunna sova i en säng som inte gungar. Det verkar som det kommer dröja ett tag innan jag kan göra det. Men det kunde vara värre, det finns dem som tvingas sova i labben. Maten ska man väl inte klaga på, det finns ett par kockar på basen som lagar all mat åt en. Förutom att jag saknar färska grönsaker och frukt så är det inget fel på den.

 

Imorgon ska jag upp till Katedraalkraans, en av de stugor som finns på ön. Den enda som inte ligger vid kusten utan uppe i "bergen". Det ska bli kul att se det inre av ön. Tyvärr lär det inte vara så mycket glaciär att se då den globala uppvärmningen har sett till att den nästan är bortsmält. En annan konsekvens är fler möss på ön (färre som fryser ihjäl på vintern) och möss på högre höjder. Möss (vanlig husmus) är det stora problemet på ön. Det är det enda landlevande däggdjuret och har kommit hit med båtar från andra delar av världen. Gissar att problemen med möss bidragit till de extrema regler som finns om vad som får komma in på ön. Hittills finns det varken råttor eller kackerlackor så återigen kunde det nog vara värre. Det har utarbetats en plan för att ta död på alla möss på ön. Man skulle sprida något medel över hela ön med helikopter. Men prislappen hamnade på flera miljarder rand så det blev aldrig något av det. Men vanliga råttfällor finns det gått om.

 

Igår hamnade jag av en slump i Mammal lab och fick höra historier om hur Sydafrika fungerar och inte fungerar. Det pratades naturligtvis om den akademiska världen och det fick mig att inse att det nog är rätt bra ändå i Sverige. Rektorer på universitet utses politiskt. Resultatet bli en rektor som har en mastersexamen och inget mer. Har aldrig sysslat med forskning och har ingen aning om hur det går till. Har dessutom en årslön på 1,5 miljoner och ett kreditkort som universitetet står för. Utöver det en tjänstebostad där han inte ens behöver byta glödlampor själv. Samtidigt som hela den naturvetenskapliga fakulteten (nio institutioner) delar på en kopieringsmaskin och föreläsningssalarna saknar allt utom en svart tavla och hälften av stolarna är trasiga. Sverige känns rätt trevligt när man hör dessa historier. Men min personliga teori är att det skiljer sig mellan universitetet om det är ett traditionellt "svart" eller "vitt" universitet. Apartheid är borta men Sydafrika är trots allt ett land med många olika folkgrupper.

 

Dagens citat: "I think we should just drink beer"

Yttrat när teori och praktik visar sig inte stämma överens och ingen vet vad som är fel.

Bildförsök

Förhoppningsvis kommer det med en bild i detta inlägg om tekniken fungerar. Den förestaller den förvirring som rådde innan vi borjade packa upp våra personliga tillhörigheter. I helikoptern fran båten till basen fick man egentligen bara ta med sig lite handbagage, dator, tandborste och lite till. Allt annat packade man ner i en av dessa oranga containrar dagen innan. När alla till slut var över flögs det containrar resten av dagen, och delar av nästa dag. Husen ni ser är gamla basen där vi bor, nya basen kommer inte vara färdig än på ett tag. Hade byggnationen hållt tidsschemat hade vi bott i nya basen, men sådan tur hade vi inte.

Varför tog jag inte med mig fracken?

Sitter för närvarande på labbet och för över dagens mätningar från en sliten anteckningsbok till excel. Utanför blåser det 30 m/s vilket gör att hela labbet gungar och, delvis beroende på att det står på pelare en knapp meter över marken. Det är även svårt att öppna ytterdörren bitvis. Vi har även fått höra historien om när matförrådet blåste ut i havet 1999, från han som bodde i matförrådet då, jämfört med det ska man väl inte klaga.

 

Egentligen var det nog rätt bra att jag inte tog med mig fracken, den hade nog inte överlevt detta väder. Men det hade varit kul att ha den när vi gick och hälsade på pingviner. I förrgår var vi alltså ute vid Ship's Cove, en liten skyddad bukt med sandstrand och stort djurliv. Att ta sig dit var bitvis jobbigt. Men när vi skulle ta sig ner till stranden blev det problem. Stranden är omgiven av höga (tiotals meter) klippor och det finns endast en väg ner. Längs den vägen kryllade det av pälssälar. Det låg kutar överallt, några sovandes, andra vakna. De flesta flyttade på sig när vi kom. Problemet var kutarnas föräldrar som inte var så förtjusta i vår närvaro. Även nere på stranden var det sälar överallt. På stranden låg även ett par sjöelefanter, som kallats "rottweiler with extra attitude". Som tur var var det ungsälar som flyttade undan sig när vi kom gående. I slutet av stranden fanns det vi sett fram emot. En koloni av kungspingviner. Enligt uppgift var de rätt få. Dessutom höll de sig på ett avstånd av ett par meter, trist att de inte kom närmare. Men det var en upplevelse att se dem. Vi såg även klipphopparpingviner och åsnepingviner. Att sitta där på stranden och betrakta pingvinerna var en upplevelse jag sent kommer glömma. Risken är att jag kommer tråka ut er alla med pingvinbilder när jag kommer hem…

Lugn och ro.

Tisdag 17 april, Marion Island

 

Nu när man har åkt ut till en liten ö i Indiska Oceanen, långt från närmsta civilisation, kan man förvänta sig att det är tyst och lugnt, förutom de ljud som skapas av vinden och de djur som bor på ön. Men så är inte fallet. Båten har lämnat oss nu för att bege sig norrut med en samling oceanografer. Det gör det mindre bullrigt. Men det finns mycket annat som väsnas. Med tanke på att det blåser rätt bra kunde man tänka sig att elektriciteten på ön produceras av vindkraft. Men man har valt den miljövänliga lösningen att låta en dieselmotor driva generatorn. Det har dock gjorts försök med vattenkraft på ön i den största floden. Men i jämförelse med den känns Fyrisån som Nilen. Hur man kunde komma på den idén vet jag inte, men jag tvivlar att man kan få ut mer ström än vad som behövs för att ladda en mobiltelefon. Fler bullerkällor hittar man i luften. I början på vår vistelse här var det stora projektet att fylla på matförråden i alla de små stugor som är spridda över ön. Det betydde att båda helikoptrarna var ute och flög med matcontainrar. Då längtade man tillbaka till det tysta och lugna Uppsala. Men egentligen är det bara området runt basen som är bullrigt, kommer man en bit ifrån är det riktigt lugnt och skönt, när inte vinden försöker blåsa ut en i havet. Jag blir inte förvånad om den lyckas en dag. Idag gick vi till Ship's Cove för att besöka den pingvinkoloni som bor där (men mer om det senare) och på sina ställen gjorde motvinden det riktigt jobbigt att gå i nedförsbacke. På plan mark fick man ibland sätta sig och vänta på att vinden skulle mojna. Men utifrån mina erfarenheter av ön är inte det normala förhållanden, sa ni behover inte vara oroliga...

Fest i helikopterhangaren

Söndag 15 april, Marion Island

 

Söndag är en vilodag har jag fått lära mig. Det gäller inte på Marion. Idag har varit som vilken annan dag som helst. Frukost halv sju på morgonen, över till labbet för att packa ihop sina prylar och sen ut i fält. Vi hann nästan göra klart profilen på norra sidan av Junior's Kop innan vädergudarna satte käppar i hjulen. Junior's är en 309 meter hög kulle som ligger omkring 30 minuter från basen. Den är resultatet av ett vulkanutbrott och består således av löst vulkaniskt material. Sidorna sluttar omkring 25-30° vilket gör det bitvis väldigt svårt att ta sig till toppen, som för övrigt består av en krater med en sjö längst ner. Enligt uppgift ska det vara en bra badsjö men jag har inte testat så jag lovar inget.

 

Igår var det tre födelsedagar bland folket på ön, vilket ledde till en födelsedagsfest i den enda större lokalen på ön, helikopterhangaren. Det var grillning ("braai" på sydafrikanska) ute på landningsplatsen och disko inne i ena hangaren. Det var första gången jag har sett folk dansa i goretexjacka och pannlampa, fast det blev färre jackor ju längre festen fortsatte. Ett av födelsedagsbarnen doktorerar på havstång (kelp) vilket förde henne till Marion. Således serverades chokladtårta med tång, vilket inte var så illa som man skulle kunna tro. Jag kan även meddela att färsk tång inte smakar något alls, det var rätt tråkigt. Men eftersom all färsk frukt och grönsaker är bannlysta på Marion så får man taga vad man haver.

Fältarbetet inställt på grund av väder

Fredag 13 april, Marion Island

 

Trots datumet har det inte hänt några olyckor idag. Åtminstone vad jag vet. Men vädret är inte det bästa. Omkring 2°C, 90% luftfuktighet och i morse var medelvindhastigheten cirka 20 knop. Dessutom haglar det. Vi skulle gå upp till närbelägna Junior's Kop men det har vi fått ställa in. Planerna var även att en grupp skulle ge sig ute med helikoptern och fylla på matförrådet i stugorna som finns runt ön. Men det har blivit av än och det är just nu osäkert om det över huvud taget bli av idag. Istället kan man passa på at skriva lite om hur Sydafrika anpassar sig till kallt och blåsigt klimat. Av förklariga skäl är erfarenheten av kallt och blåsigt inte så stor i Sydafrika. Men kunde de inte försöka anpassa sig lite mer? Att ha englasfönster på basen känns bara som vansinne. De kläder man fick ut inför resan var också av lite skiftande kvalitet. Jackan är bra, riktigt bra, den har jag inget ont att säga om. Men vantarna som man får var verkligen inget att hänga i julgranen. Jag är glad att jag tog med mig egna vantar. Häromdagen var vi uppe på Junior's Kop i riktigt blåsigt och regnigt väder. När de som hade standardvantarna knöt sina nävar rann det vatten ur vanten. Att de inte förser en med vantar som har något form av vattentätt ytterlager kan jag inte förstå. Jag är glad att jag tog med mig egna vantar. De blev rejält våta även dem, men inte på långa vägar så mycket som standardvantarna.

På fötterna är man inte heller så välutrustad som man skulle kunna vara. Det man får är i princip någon sorts fodrade gummistövlar som kunde vara bättre. Men nu vet jag åtminstone vad jag ska med om jag kommer tillbaka till ön. Måste skriva lite om klädutlämningen också. Den var riktigt oorganiserad. Innan resan fyllde man i en blankett med sina storlekar, var det pappret hamnade är det ingen som vet, ty vi fick än en gång tala om vilka storlekar vi hade. En utlämning som började med att man skrev på ett papper och försäkrade att man hade fått allt man skulle få, att det passade och att man förband sig att lämna tillbaka det som skulle lämnas tillbaka efter resan. Sen tog mannen bakom disken pappret och började lämna ut kläder, men man hade ingen möjlighet att kolla att man verkligen fick det man skrivit på att man fått. Jag fick påpeka att jag inte fått några stövlar, men vem vet vad annat han glömt lämna ut. Ska man nämna något positivt så har det siktats späckhuggare utanför basen sedan vi kom. Jag har inte sett någon än, men jag håller ögonen öppna.

Framme!

Tisdag 10 april, Marion Island

 

Vi är framme. Resan gick utmärkt, the roaring forties höll sig lugna så jag slapp all form av sjösjuka. Dock lyckades jag missa att vi ställde om klockan en timme under resan. Så nu är vi en timme öster om Sverige, tidsmässigt räknat. Allt eftersom vi kom längre söderut blev albatrosser vanligare och sista tiden hade vi ett för det mesta omkring 5-6 albatrosser cirklande runt båten, ibland så nära som omkring 10 meter. Gårdagen var en riktigt trevlig dag, då vi faktiskt hade saker att göra och inte bara gick runt och försökte fördriva tiden. Direkt efter frukost var det ”Boot washing”. Alla ytterkläder och väskor man ville ta iland var man tvungen att gå igenom så att man inte av en slump för in något levande på ön. Att gå igenom kardborrband med en pincett var en ny upplevelse… Eftermiddagen ägnades åt föreläsningar. Först höll helikopterfolket en kort föreläsning om hur man ska bete sig när man åker helikopter. Därefter presenterade varje forskargrupp vad de faktiskt ska syssla med på ön, riktigt intressant att höra.

I morse när vi vaknade var havet mycket lugnare än vad det varit tidigare, och vi hade land utanför. Vi hade äntligen nått Marion Island och det blev en stor folksamling av folk som ville betrakta ön. Förutom ön kunde man även betrakta de stim/flockar av kungspingviner som simmade förbi båten, bitvis på ett avstånd på bara ett par meter. Mitt intryck hittills är att ön är fantastisk, det är som att man gått omkring i ett lyckorus sedan man klev av helikoptern. Men dagen har varit hektisk. Helikoptern har flugit mellan båten och ön konstant under hela dagen, så det har inte varit lugnt. Folk springer hit och dit med väskor och kartonger och allehanda konstiga pryttlar. Men nu verkar de flesta ha stuvat in sina prylar och sig själva i sina rum och lab. Labbet som vi ”bosatt” oss i är byggt på pelare och står omkring en meter över marken. Marken, eller pelarna, är inte så stabil, så labbet gungar bitvis rejält, speciellt när helikoptern flyger över på låg höjd. Jag som trodde att golvet inte skulle röra på sig nu när man lämnat båten.

 

Lördag 7 april, någon annanstans i Indiska Oceanen.

 

Jag har sett en albatross. Det har tydligen varit ett flertal som cirklat kring båten idag kring lunchtid. Men när jag var uppe var de naturligtvis borta. Fast efter ett tag kom en ung vandringsalbatross och flög förbi båten några gånger. Då insåg jag hur stor en albatross är. Jag har även med hjälp av en lånad GPS konstaterat att vi inte nått fyrtionde breddgraden än, så gårdagens gungande kan inte skyllas på ”the roaring forties”. Men det lutade rejält igår, ryktet ombord säger att vi som mest lutade 45°, jag är dock inte säker på att jag tror på det. För närvarande är dock havet väldigt lugnt när vi ångar vidare i den enorma hastigheten 10-12 knop.

Det är inga helikoptrar ombord på denna resa vilket ger möjligheter att utnyttja helikopterhangaren till annat. Det har idag spelats pingis, badminton, volleyboll och cricket i hangaren. Det kändes lite riskabelt eftersom dörrarna var öppna, men vad jag vet hamnade ingen boll i vattnet. Mitt deltagande inskränktes till lite pingis, tills pingisbordet ramlade ihop. Anledningen till dess ihopramlande var att jag försökte ta stöd mot bordet när båten gungade till, det gillade inte pingisbordet. På flyget hade man ett enormt sortiment av film och musik (bland annat Värmlandsvisan!) att underhålla sig med. Det saknas på båten, dessutom är båtresan längre. Men jag tycker ändå båtresan är trevligare.

 

Långfredag 6 april, någonstans i Indiska Oceanen.

 

Åka båt kan vara tråkigt. Jag har inte ens varit ombord ett dygn och jag har redan blivit uttråkad. Dessutom gungar båten, som för övrigt heter S.A. Agulhas, rätt bra och jag har en känsla av att sjögången bli värre när vi närmar oss ”the roaring forties”.  Men jag ska väl inte klaga, jag har klarat mig utan sjösjuka hittills och båten håller högre standard än vag jag förväntade mig.  Avfärden från Kapstaden var dock väldigt trevlig. Kapstaden är riktigt vacker från vattnet med Taffelberget i bakgrunden. Vädret vid avfärden var dessutom kanonfint. Från längst upp på båten har man en riktigt fin utsikt och vi har hittills sett afrikanska pingviner och stormfåglar (tror de heter så på svenska, på utrikiska heter de petrel). Vi bor ombord i fyrapersonershytter som håller bra standard. Mina hyttgrannar, som alla är olika sorters biologer, är trevliga även dem.

Överlag känns det hela lite som en gammeldags vetenskaplig expedition. Man packar en båt full av forskare från olika discipliner och ger sig ut på havet för att upptäcka nya världar. Med den lilla skillnaden att vårt mål är välkänt och många ombord har varit där flera gånger tidigare. Plus att vi bor mycket bättre än vad jag tror James Cook och hans besättning gjorde när de seglade i dessa vatten. Jag är dessutom långt ifrån enda exjobbare ombord på båten. Det är väldigt många exjobbare, från fjärde året och uppåt ombord. (Information för intresserade: Sydafrika har en 3+1+2 grundutbildning. De två mastersåren innehåller inga kurser alls utan är bara projekt.) Spridningen bland ämnen är även den rätt bra även om det mest är biologer och geovetare. Första dagen på båten gick rätt fort. Kl 14 avgick båten från hamnen i Kapstaden och efter ett tag var det dags att lyssna på kaptenen som informerade oss om ordningsregler på båten innan vi hade livbåtsövning. Det var rätt kul, alla tog på sig sin flytväst och sen gick vi bort till livbåtarna och klämde in oss där. Det var trångt, men det känns bra att ha testat det. Om inte annat var det ett bra sätt att fördriva lite tid ombord.

 

Onsdag 4 april, Stellenbosch

 

Sydafrika är ett annorlunda land. Det är fullt av kontraster, trots att det var länge sedan Apartheid avskaffades. Det som slår en mest är skillnaden mellan rika och fattiga. Jag har sett områden dar folk bor omgärdade av höga murar med elstängsel längst upp och övervakningskameror. Jag har också sett områden, längs motorvägen mot Kapstaden bland annat, där folk bor i hemgjorda plåtskjul. Att sen vara ute och promenera, cykla eller lifta längs motorvägen verkar inte vara något problem, det ser man både här och där.  Men man kan inte låta bli att fundera på vad de har for alternativ. Hastighetsbegränsningen är 120, men folk kör ofta fortare, lägg sedan till fotgängare utan reflexer längs vägkanten. Överlag verkar inte trafikregler tas sa seriöst. Hur ska man annars tolka skyltar som påpekar att man inte får köra när trafiksignaler visar rött (fast de skyltarna är rätt ovanliga). Pa gator och vägar ser man aven kontraster, det ar rätt gott om nya Volvo, Mercedes, BMW, Saab med flera dyrare bilar. Samtidigt som man på vägarna ser många gamla bilar som bilprovningen bara skulle skratta åt om man försökte besiktiga dem.

Att röra sig i Stellenbosch kan också vara förenat med vissa faror, och då tänker jag inte på brottsligheten (som är rätt hög). Trottoarer finns på sina ställen, men långt ifrån överallt. Sen gäller det att hålla koll på var man sätter fötterna, ty det går diken längs flera av gatorna. Några är små, andra är uppemot metern djupa, och räcken eller staket är det ingen som har tänkt på. Sen är det där med att gå över gatan, bilarna kommer från fel håll...

 

Men allt är inte dåligt med Sydafrika, det är ett riktigt trevligt ställe. Två små fördelar:

 

1) Tidsskillnaden ar noll denna tid på året. Även om flygturen från Amsterdam tar 11 timmar så slipper man i alla fall jetlag.

 

2) Bra växelkurs. En rand är omkring en krona (växelkurs i sydafrikansk bankomat: 1000 rand för 1015 kronor), så man behöver inte använda sina stackars hjärnceller (de har annat för sig) till att räkna om priser.

 

Utöver dessa små triviala saker finns det mycket annat som är trevligt. Trevliga människor och väldigt vacker natur för att nämna några. Maten är inte så dum heller, förutom att den är väldigt köttbaserad. Det är kött i nästan allt och dessutom väldigt stora mängder kött. Men det är inte dyrt. Prisnivån på kvällsrestauranger är ungefär som på nationerna när det gäller mat (en huvudrätt för omkring 40-50 rand och uppåt). I fallet alkoholhaltiga drycker ar priserna mycket lägre, ett glas vin kan man få för omkring 10 rand. En flaska öl eller cider for omkring 15. Har man ont om pengar mitt på dagen kan man glädja sig åt att det går att få en lunch för 15 rand. Dessutom kan man passa på att köpa lite sommarkläder, eftersom det är höst (hm, det är 35 grader och det kallas tydligen höst... ) rear de ut sommarkläderna.

Framme i Sydafrika

Efter en langtrakig flygtur kom vi till sist ner till Kapstaden, bara lite efter
tidtabellen. Som tur var slapp vi vanta vid bagagebandet och behavde bara vanta
lite vid passkontrollen. Damen i passkontrollen blev dock mycket forvirrad nar
hon upptackte att jag redan hade ett giltigt "Temporary residence permit". Men
efter lite funderande utfardade hon ett nytt sa nu har jag tva tillstand att
vara i Sydafrika. Undrar om jag far ett tredje i maj?

Mandagen borjade med en promenad in till universitetet har i Stellenbosch och
lite prat med nagra av vara sydafrikanska kollegor. Sen bar det av till
Kapstaden for att hamta ut klader att ha pa resan, vilket gjordes i en stor
lagerlokal nere i hamnen. Aven om det naturligtvis ar fullt begripligt sa var
det anda overraskande att kliva in i lokalen och se en hylla full av snoskotrar
det forsta man sag. Fick aven en pratstund med nagra av de som ska vara ute pa
on ett ar. Jag har inte bestamt mig for om jag ar avundsjuk eller om jag tycker
de ar galna.

Men vad ar det for stalle jag ska till egentligen? Jo en liten o vid namn Marion
Island som ligger pa 47 grader syd och 37 grader ost i ogruppen Prins
Edwardoarna. Mer om den gar att losa om man klickar pa lanken har intill.
Ogruppen bestar forutom Marion aven av den mindre Prince Edward Island. Bada
oarna ar toppar pa en vulkan som reser sig ett par kilometer fran havsbotten,
men bara 1240 meter over havet. For er som undrar sa ar vulkanen aktiv. Forutom
Prince Edward Island ar Crozetoarna narmsta land, en bra bit osterut. Narmsta
civilisation ar Sydafrika, som ligger omkring 180 mil nordvast. Pa on finns det
en forskningsstation, i ovrigt ingen form av civilisation. Och om jag ska vara
arlig har jag funderat pa om forskningsstationen kan kallas civilisation. Jag
har aven borjat fundera pa vad jag har gett mig in pa. NŠsta vecka har jag
forhoppningsvis svaret.